När man reser i Venezuela finns det några saker som radikalt skiljer sig från andra latinamerikanska länder. Det är inte majsfält som man ser när man svischar förbi i dom billiga bussarna, istället är det obrukad mark. Mestadelen av Venezuelas mat måste därför importeras. Surt nog för Chavez så är de två största exportörerna av mat till Venezuela Chavez huvudfiender (USA och Colombia). Bra för alla andra eftersom deras beroendeförhållande kanske är ett av de viktigaste incitamentet för att undvika krig. För stor oljeproduktion leder till ökat pris på valutan vilket minskar konkurrenskraften på den internationella marknaden inom andra sektorer. Liten bredd i ekonomin gör att den blir odynamisk och helt i händerna på världsmarknadspriset på råvaran, något som Chavez politiska projekt då också blir.

Olja är exkrement på många sätt. Och Venezuela är röven som skiter ut det.

Befinner mig just nu i Tapachula, Chiapas sydspets, som är en av startpunkten på en av tre rutter som centralamerikanerna reser i sin väg mot USA. Här framstår Mexikos kritik mot den nya Arizonalagen (som givetvis ska ha skit) uppriktigt sagt som löjlig och kraftigt hycklande. USA:s borderpatrol må vara risig, och de privata miliserna skrämmande fascistoida, men de är inte mycket i jämförelse med den Mexikanska motsvarigheterna. Här utsätts migranterna rutinmässigt för utpressning, hot, stöld och våld av gränspolisen. Racial profiling är ett koncept som är så inbyggt i systemet här att det ter sig helt naturligt. Den med mörkast hy måste visa papper om man åker en buss från söder till norr, så funkar det bara. Enligt Mexikanska människorättskommissionen kidnappades 10 000 migranter under en 6 månaders period 2009, av de intervjuade svarade hälften att lokala myndighetsutövare var involverade. Kanske kan något gott komma av Arizonalagen: att Mexikanerna får upp ögonen för den katastrofala behandlingen som Mexikanska staten utsätter centralamerikanska migranter för.

Om man är spanskläsande och har det ringaste intresset för migration och mänskliga rättigheter får man inte missa Amnestys senaste rapport Víctimas invisibles: Migrantes en movimiento en México.

—————————–

Och rapporten pa engelska.

Dock är det väldigt oklart hur väl man kan lita på dessa undersökningar då de lägger mest fokus på stora städer, där Mockus har mest stöd.  Det finns anledning att förhålla sig en aning kritisk mot sånna undersökningar eftersom statistiken ofta är baserad på storstäderna. En ateistisk professor som tidigare genomfört två lyckade borgmästarperioder i huvudstaden går ju inte nödvändigtvis hem i byarna.

Mockus kampanjar tillsammans med Sergio Fajardo som tidigare var borgmästaren i Medellin. Men Enrique Peñalosa Londoño som också är en av huvudpersonerna i Bogotadokumentären var en av medgrundarna till det gröna partiet och spås få hög position i en framtida Mockusregering.

Se denna om du också tänder på akademiker i skägg som förändrar städer.

——————————————————————–

Andra om presidentvalet i Colombia Vida Latina, Magnus Linton.

- De flesta inom ngo- och mr-världen har nog redan hört den tragiska nyheten om attacken mot en grupp människorättsaktivister i Oaxaca, Mexico. En Mexikansk och en Finländsk aktivist dödades. Om man vill skicka uppmaning till President Calderón och Guvernören i Oaxaca att utreda attacken och garantera säkerheten för människorättsaktivister så  kan man gör det här. En mycket otäck utvecklingen när inte ens västerländska mr-aktivister är off limit för paramilitären – helt klart ett tecken på en upptrappning av konflikten i Oaxaca. Hoppas att kopplingen mellan PRI och paramilitären helt utreds och sedan punkterar däcken på PRI:s oroväckande återkomst.

- Margot Wallström har gjort bort sig rätt så rejält genom att inför Säkerhetsrådet kalla DR Kongo för ”the rape capital of the world”. Varför detta är förenklat, missvisande  och i grunden bygger på stereotypen om Afrika beskrivs väldigt bra på African Politics.

- Amnesty International släppte i onsdags en rapport om situationen för migranter med fokus på den södra gränsen. Verkar dock inte ligga uppe på nätet än. Det hade ryktats om att mexikos stjärnskott Gael Garcia Bernal skulle dyka upp på pressreleasen men det gjorde han inte.

- Läste Erik de la Reguera och Lasse Wierups bok Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman för några veckor sedan. Den tar avstånd från synen på snortaren som per definition missbrukare. Något som givetvis uppskattas i ett debattklimat där en joint anses vara tillräckligt för att någon ska klassas som knarkare, missbrukare och på gränsen till förtappad i heroinets destruktiva helvete. Den moralism som vanligen brukar vara närvarande i debatten om droger – att själva berusningen är fel – är lyckligtvis också frånvarande. Även om Wierup verkar anse att man inte blir lycklig av knark, men vem har sagt att man blir lycklig av det? Det finns många saker som man inte blir lycklig av men som ändå kan vara rätt så roliga att göra. Som jag har förstått det tar man kokain av ungefär samma anledning som de flesta dricker alkohol – för att ha en rolig kväll. Inte för att få ett lyckligt liv.

Slutsatsen har upprepats några gånger i tidningar och kan sammanfattas som följande:  om man kan få folk att köpa rättvisemärka bananer så bör man kunna få folk att sluta med kokain. En slutsats som jag tycker känns väldigt bristfällig. Dels för att majoriteten av svenskar inte köper rättvisemärka bananer, å dels för att den klick som kör kokain inte direkt tillhör den mest socialt radikala och medvetna samhällsgruppen. Så, om man inte ens kan få folk att betala några kronor extra för en rättvisemärkt banan hur ska man då få folk att avstå från något så, i mångas mening, coolt, roligt, skönt och intensivt som kokain?

Även om jag inte helt håller med om slutsatsen rekommenderas boken starkt. Väldigt mycket intressanta vinklar om drogen som håller på att slita Mexico och Centralamerika itu.

Nu ser jag väldigt mycket fram emot Magnus Lintons kommande bok på samma tema, som jag hade sett fram emot att läsa i sommar i Colombia men som nu verkar få vänta till hösten istället. Som nybliven vegetarian inspirerades jag av Lintons Veganerna – En bok om dom som stör för många år sedan. Det var samme mans bok Americanos som cementerade min fascination för Latinamerika och som sen drev mig, helt utan spanska-kunskaper, till centralamerikas ödmjuka och gästvänliga människor, skitiga gator, i vissa delar katastrofala mr-situation, mäktiga djungel och politiska turbulens. Om Cocaina håller samma hög klass som tidigare böcker ska det bli ett nöje att läsa.

Wennstam har gång på gång förklarat att anledningen till att små samhällen sluter upp kring våldtäktsmannen istället för den utsatte har att göra med samhällets syn på vem som är en våldtäktsman, vad en våldtäkt är och offrets skuld i brottet. En riktig våldtäktsman hoppar på sitt offer i humlegården en mörk kväll, och en riktig våldtäkt innefattar penetration (och inte påtvingad oralsex som i Bjästa-fallet) och om kvinnan varit full, haft fel kläder, eller gått genom fel park så får hon skylla sig själv. Alla dessa tre faktorer var närvarande i Bjästafallet. Våldtäktsmannen var en snäll å fin kille, våldtäkten var påtvingad oralsex och offret sades vara full å var kär i killen och fick där med skylla sig själv. En helt vanlig våldtäkt alltså, rent statistiskt sett, men allt annat än en vanlig våldtäkt i samhällets ögon.

Förutom Wennstams artiklar har jag saknat en mer djupgående analyser om våldtäktens roll i samhället. Så jag tänkte skriva lite om våldtäkt som samhällsfenomen och vad för slutsatser vi kan dra av det.

Våldtäkt och statistik

Enligt Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) har antalet våldtäkter och annan form av sexuellt våld ökat kraftigt de senaste 30 åren. År 1985 anmäldes 680 våldtäkter, till skillnad från 2004 då 2 261 våldtäkter anmäldes. På två decennier har alltså antalet anmälda våldtäkter mer än tredubblats. Och bara år 2003 steg antalet våldtäktsanmälningar med 20%. Det är dock inte helt klarlagt om det bara är anmälningsbenägenheten som ökat eller om mängde faktiska våltäkter också har ökat. Däremot menar BRÅ att ökad anmälnngsbenägenhet tillsammans med lagändring inte är tillräckligt för att förklarar den kraftiga ökningen av våldtäksanmälningar.

Vad som också är intressant med BRÅ:s rapport är att väldigt många olika typer av information tas upp och diskuteras. Man försöker se kausalitet mellan ökningen av våldtäkter med typen, var den begås, av vem, förhållande till alkohol och droger. Det enda man inte verkar diskutera är att nästan 100 % av alla offer är kvinnor och nästan 100 % av alla gärningsmän är män. Det bör te sig självklart att könsidentiteten är fundamental för att förstå det här brottet.

För att ta ett exempel, om 100% av all misshandel begicks av lågstadielärare skulle vi inte då ställa oss frågan vad problemet är med lärarutbildningen och vad som gör att just lågstadielärare är mer benägna att begå brottet? Bör vi inte då ställa oss frågan vad är det för fel i utbildningen av unga män? Vad är det som gör att just män begår dessa brott? Det är inte heller enbart inom sexualbrott som män är överrepresenterade, män är överrepresenterade i nästan alla typer av våldsbrott. I en analys av samhällsvåld så är könstillhörigheten den absolut viktigaste faktorn, men samtidigt är det den mest negligerade. Brottet begås för det mesta av män mellan 20-30 år, ibland är de alkoholpåverkade och ibland inte, vissa är drogpåverkade andra inte, brottet begås av närstående, av bekanta, eller helt okända. Brottet begås av människor inom olika samhällsklasser och av människor med olika ideologiska, religiösa eller kulturella bakgrunder. Det enda som egentligen kopplar samman gärningsmännen är att de alla är män.

Så, frågan blir då. Varför, i feminismens och jämställdhetens tidevarv, har antalet våldtäkter de senaste 25 åren och hatbrott mot homosexuella ökat så kraftigt? Har feminismens inverkan på samhället inte haft någon effekt, eller kanske till och med motsatt effekt?

Patriarkatets grund

Patriarkatets förtryck av kvinnan är antagligen ett av de mest grundläggande och äldsta maktförhållandena som finns inom mänskliga relationer. Det orättvisa maktförhållandet mellan man och kvinna är transhistoriskt och universellt och har sin grund i mannens potentiella våld. Det är den fysiska makten över kvinnan som resulterar i ett systematiskt diskriminerande och förtryckande system: patriarkatet. Mannens våld, eller potentiella våld, är alltså grundstommen för patriarkatet. Med andra ord betyder det att de få män som begår våldsbrott och sexuella våldsbrott kan förkastas av övriga samhällets män, men samtidigt skörda frukten av deras våld. Ickevåldsamma män vinner alltså på att det finns våldsamma män som dels hjälper till att befästa männens makt och dels gör att ickevåldsamma män kan distansera sig från dem.

En förklaring till våldtäkt – Våldtäkt som ett symptom av sexism

Vi vet att våldtäkt inte har något att göra med sexuell njutning. Det är ett maktmedel för att bevisa och befästa sin egen makt, och just våldtäkt är intressant eftersom det både innefattar bruket av våld samtidigt som det är en sexuell handling. Kvinnans sexualitet kontrolleras samtidigt som hon förtrycks med våld.

Patriarkatet och den totalitära staten liknar varandra i dess grundläggande beteendemönster. Det är inte omöjligt att leva ett bra och trevligt liv i en totalitär stat, givet att man konstant spelar efter statens regler. Det är så fort man börjar avvika som det blir farligt. I en totalitär stat är det oftast väldigt lugnt och säkert. Kuba, som jag nyligen fick möjligheten att besöka under en månad, är till exempel ett av de säkraste länderna i Karibien och Centralamerika eftersom statens kontroll över medborgarna är så totalt att det inte finns utrymme för deviation. Det är inte speciellt farligt att strosa hem en sen natt i Havanna, men att göra det i Guatemala City är rena självmordsförsöket. Det är inte farligt på Kuba, Nordkorea eller Iran så länge alla accepterar statens maktfullkomlighet. Men när folk däremot börjar demonstrera och komma med systemhotande protester börjar staten använda sig av våld för att befästa sin makt. Den senaste tidens händelser i Iran är ett bra exempel på det. När människor börjat gå ut på gatorna för att demonstrera mot regimen har statens mörka sida på ett tydligt sätt visat sig genom att avrättningar, tortyr och ofrivilliga försvinnanden blivit allt mer vanligt. Patriarkatet beter sig på samma sätt som en totalitär stat och så länge alla accepterar systemet är det inte nödvändigtvis fysiskt våldsamt. Men när själva grundstommen i systemet hotas ser vi samma reaktion från patriarkatet som vi ser av den Iranska regimen: våld. Skillnaden är att patriarkatet är ett så mycket mer svårförstått begrepp. Ingen man begår våldtäkter för att uttryckligen försvara patriarkatet. Kanske känner mannen att han förlorar sin position gentemot andra människor i sin omgivning, främst då kvinnor, och enda sättet för att åter få dominera över den som alltid har varit förtryckt, kvinnan och den omanliga mannen, är genom våld eller sexuellt våld. När det sexuella våld som riktat från män mot kvinnor förstås som en kollektiv handling kan man argumentera att det är likvärdigt med en totalitär stats våld mot demonstranter. Deras handlingar är en reaktion mot projekt som hotar deras maktposition i samhället. Alltså feministiska projekt.

På samma sätt som att kvinnorna tar mer plats i samhället vilket leder till en undermedveten motreaktion från män så sker samma sak mot homosexuella. Majoriteten av alla hatbrott mot homosexuella är riktade mot män av män. På samma sätt som kvinnan tvingas underordna sig mannen på grund av att hon saknar vissa element som anses vara bättre än andra så diskrimineras även homosexuella män eftersom de inte anses vara fullvärdiga män. De blir utsatta för hatbrott eftersom även de utmanar mannens maktposition.

På så vis kan man säga att det finns slående likheter mellan flockdjurens sätt att organisera sina samhällen med människans. I en flock finns det alltid en alfahane som besitter sin makt grundat på fysiskt styrka, eftersom det i slutändan är det enda djur känner till, att döda eller bli dödad. De övriga i flocken accepterar alfahanens maktfullkomlighet på grund av hans möjlighet att utöva livshotande våld mot dem. Människan vill så gärna tro att hon skiljer sig från djuret, men i en maktanalys så är vi, i min mening, otroligt lika. Vi besitter samma rädsla för döden och smärta vilket leder till att vi underkastar oss makten som har möjlighet till största våldet.

Slutsats

Samhället kan alltså på ytan se fredligt och bra ut, men så fort patriarkatet börjar ifrågasättas griper det till våld för ett befästa sin makt. Man kan alltså se männens ökade sexuella våld mot kvinnor som ett försvar av det patriarkala strukturen. När patriarkatet luckras upp måste mannen visa sina muskler, sin maktposition, igen. I ett samhälle där makten är absolut hos en grupp behöver det inte nödvändigtvis finnas mycket våld. Om makten är så total behövs inte våldet. Möjligheten att våld kan användes är nog för att uppror ska kunna stävjas. Det är när makten börjar ifrågasättas som våldet uppstår. De förtryckande strukturer som funnits hela tiden gör sig extra tydligt i samhällen i uppror.

Vad är det egentligen som är systemhotande med feminismen? Kvinnor tar mer plats i samhället i politiken, i näringslivet, inom kulturen. Alltså på de flesta samhällsområde med andra ord. Samtidigt har homosexuella män börjat ta mer plats vilket genom sina ”omanliga” beteenden också hotar patriarkatet. Givet att man köper det jag lägger fram är det inte speciellt överraskande att både hatbrott mot homosexuella män och sexuellt våld mot kvinnor har ökat trots att samhället generellt har blivit mer accepterande av feminism och homosexualitet. På sätt och vis kan man alltså tolka ökningen av hatbrott och våldtäkt som att feminismen faktiskt håller på att lyckas, feminismen har blivit systemhotande verksamhet. Jag skulle vilja påstå att det pågår ett ideologiskt krig som genererar våld från patriarkatets sida. Patriarkatet är för feminismen (och i viss mån männen) vad den totalitära staten är för medborgaren som strävar efter demokrati. Mängden repression står i direkt relation till utmaningarna som riktas mot patriarkatet, eller den auktoritära staten. Feminismen kan alltså sägas ha gått från att vara irrelevant till systemhotande verksamhet, vilket så klart bör ses som en seger.

I NYT kunde man också för bara några dagar sedan läsa att 18 av 44 terrororganisationer har kopplingar till den internationella droghandeln. Förvisso ingen direkt nyhet, men samtidigt en nödvändig påminnelse om riskerna med kartellernas ökade inflytande.  Hur ska ett fungerande internationellt system kunnat upprätthållas om världens mäktigaste personer är ledare för knarkkarteller? Enligt Forbes senaste lista över världens mäktigaste personer rankas den mexikanska knarkbaronen Joaquin Guzman på 41a plats. Nu ska man så klart ta såna här listor med en nypa salt, men det är ändå oroväckande att en knarkbaron har mer makt är både Sarkozy och Medvedev.

Klockan tickar i Centralamerika. 2009 diskuterades det vilt huruvida det går att klassa Mexico som en failed state eller inte. De flesta ansåg att Mexico i dagsläget inte är det men att det inte direkt går åt rätt håll. Men, om ett land som Mexico som är den elfte största ekonomin i världen riskerar att hamna i en failed state situation så förstår man hur extremt enkelt det är för en stat som Guatemala och kollapsa om kartellerna verkligen sätter klorna i den.

Europa, USA och Latinamerika måste lösa knarkproblemet genom legalisering snarast om inte för det mänskliga lidandet skull (som jag misstänker inte är högsta prio för varken EU eller USA) så för den internationella stabilitetens skull.